Granbarkborren (Åttatandad g.b) (Ips typographicus) och andra borrar

Granbarkborren

Angrepp från granbarkborren.
Foto: BIld av Foto-Rabe från Pixabay

Minnesanteckningar efter föredrag av Gunnar Jansson, 2020-02-25. 

Barkborrarna har funnits cirka 200 miljoner år. Finns 6000 arter barkborrar och bastborrar i världen, för alla trädslag. I Sverige mer än 80 arter.
Gnager i phloemet (cambiet), det näringsrika tillväxtskiktet mellan bark och splint (ved).
Angriper försvagade vuxna granar, helst nertill vid diameter över 20 cm. Gnagpulver syns vid trädets fot. Gnagkornen är stora nog att urskiljas med blotta ögat. Skadar cambiets transport av socker till rötterna som gradvis dör. Transporten av vatten och mineraler upp till kronan kan fortsätta mer än ett år, så att barren fortfarande är gröna, även när barken faller av.
Hane gnager en kammare mellan bark och splint. Av feromoner lockas honor dit och befruktas. En gnager sig rakt uppåt, en rakt neråt. Skjuter gnagpulvret till hanen som puffar ut det. Gnager en liten äggläggningskammare åt sidan, backar till stora kammaren, vänder, backar till äggläggningskammaren och lägger ett ägg. Tillbaka till stora kammaren, vänder och gnager vidare i sin gång till nästa äggläggning osv. Varje larv gnager horisontell gång som blir allt bredare då larven växer. Förpuppar sig, kläcks och gnager sig ut genom runt hål, och svärmar.
Årets första svärmning sker när temperaturen överstiger 18 grader. Studie av Mattias Sparv i Linköping visar förloppet. Nästa svärmning kommer 8 veckor senare eller 8 + då temperaturen är över 18 grader. ”Normalt” i vårt län har endast skett en svärmning- förökning per år, men de två senaste åren 2 (-3). En hona genererar cirka 40 ungar varav 20 honor. Med två generationer kan en hona generera 400 honor. Vid kraftig svärmning kan sällsynt även tall angripas.
När barken lossnar faller borrarna rakt ner till marken och gräver sig ner i humuslagret där de övervintrar. Ett mindre antal stannar i kvarvarande bark. Vid svärmning flyger de en kort sträcka. När hanen fått sina honor, sprider han ett frånstötande feromon för att slippa födo-konkurrenter.
Jättebastborren angriper främst gran där barken skadats. Den sprider ett feromon som repellerar granbarkborrar. Björk bildar ett ämne som repellerar granbarkborre. Blandskogar får färre angrepp än monokultur enl italiensk studie.
Sextandade barkborren angriper främst grenar av gran, särskilt nedfallna grenar eller grot efter avverkning.
När granen dött av angreppen, frodas klibbtickan i rötter och stammens nedre del. Efter 2-3 år börjar risken att granen faller, och flertalet faller inom fem år. Det kan ske även vid svag vind, och de faller snabbare än en levande gran vars barr ger luftmotstånd.

Granbarkborrens fiender
Friska granar försvarar sig effektivt genom att utsöndra rikligt med sav, kåda. Torkstressad gran lyckas inte med detta.
Parasitsteklar och rovflugor äter larver eller vuxna barkborrar.
Styltflugor (finns 50 arter i Sv) är främsta fienden. 2-3 mm långa som imago, men larven är 6 mm lång, smal.
Allmän barkbock lägger sina ägg på angripna granar. Larverna äter granbarkborrelarver.
Myrbaggens stora rosa larv är en än mer effektiv larvätare.
Barrträdslöparen, som är allmän, äter både larver och imagos.(?) Puppkammaren är lätt synlig som litet fågelbo under barken hos gran eller tall.
Flera av dessa barkborrefiender förökar sig i redan angripna granar. Gör därför högstubbe av de barkborredödade granarna, så att ”fienderna” får föröka sig.

Motåtgärder.
Fäll angripna granar inom 8 veckor efter angreppet! Kräver tidig upptäckt av gnagmjöl vid trädets fot.
Att sätta feromonfällor i och runt plantagen har motstridande effekter. De ger en information om förekomsten av granbarkborre, men kan möjligen attrahera fler till trakten, samtidigt som de inte minskar den totala mängden.
Behåll blandskog i stället för granmonokultur! Undvik att plantera gran på torr mark, ”tallmarker”, där de lättare blir torkstressade. Avverka småskaligt, hyggesfritt! Lämna reservaten orörda!

Andra borrar mm
Mindre märgborre bär svampsporer av ambrosiasvamp med sig i särskilda fickor på kroppen, mycangier. Svampen växer snabbt i veden och blir mat åt larverna. Honan gnager en bågformig gång horisontalt åt ena sidan och sedan åt andra sidan, så att spåren liknar en mås sedd framifrån.
Contorta-tall i Nordamerika angrips storskaligt vid torka. Risken att denna barkborre ska spridas till svenska contortaplantager anses vara ringa, då import av rundvirke från Nord-Amerika är förbjuden. Men en barkborre på kontinenten angriper Pinus contorta. Möjligen kan även den skarptandade barkborren (Ips accuminatus) angripa P. contorta (?), men förökar sig normalt i tall, främst under tunn bark. Den för med sig blånadssvampar som missfärgar veden, vilket dock ibland upplevs som vackert.

Orsaker till det ökande problemet med barkborreangrepp är
1) Omfattande plantering av gran i monokulturer, särskilt på torra marker inklusive alltför hård dränering.
2) Minskad mängd lövträd
3) Klimatförändring med stigande temperatur
4) Minskande nederbörd i östra delarna av Sverige

Vid pennan:
Sigrid Nilsson, styrelseledamot i Naturskyddsföreningen Östergötland

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.