En gruva I Gränna- är det något att gruva sig over? Arbetstillfällen, inkomster till landet och värdefulla mineraler till industrin- det låter ju finemang. Eller…?

Två lite kyliga vårvinterdagar I Gränna gav fem forskare en skarp genomlysning av planerna på brytning av sällsynta jordartsmetaller vid Norra Kärr mellan Gränna och Ödeshög. Den 28. februari fick tjänstemän och politiker i kommunerna och länen runt Vättern en heldags information. Den 1. mars fick allmänheten samma information i förkortad version. Salen var fullsatt.

Arne Muller började.  Som journalist I Västerbotten har han studerat gruvnäringen grundligt I femton år och nyligen skrivit boken ”Smutsiga miljarder”. Även stora erfarna gruvbolag begår miljöbrott, men det händer oftast för små riskkapitalbolag. De är inte sällan oseriösa och ute efter snabba pengar. De får i regel muta in ett områe och göra undersökningar, provborrningar. De skapar en hemsida som utmålar gruvans lysande framtid- det ger nytt riskkapital. Om de hittar intressanta mineral ger Bergstaten oftast (i 150 fall av 151 sedan millennieskiftet) klartecken att gå vidare med provbrytning. Om också denna visar önskad förekomst av mineral, kan företaget locka till sig mer riskvilligt kapital och ansöka om brytningskoncession. Eller sätta företaget i konkurs. Metallpriserna på världsmarknaden svänger kraftigt, och man kan plötsligt vilja satsa pengarna på något helt annat. Sådant händer även när gruvbrytningen har påbörjats, och då blir det samhällets sak att städa upp. Mer seriösa företag utveckar gruvan långsiktigt. Oftast blir det dagbrott numera, eftersom det är mest lönsamt när det gäller malmer med låg halt och stora volymer ska brytas. Malmen krossas till sand (vilket kan bullra och sprida stendamm). Metallerna lakas ur malmen med hjälp av stora mängder koncentrerad svavelsyra. Efter neutralisering med kalk läggs slammet sedan i en damm. Vallen runt dammen byggs huvudsakligen av sand. Allvarliga dammbrott inträffar alltför ofta. Följderna kan bli katastrofala då lakvattnet rinner ut i någon flod eller sjö och dödar fisk och annat levande och vattnet blir odrickbart för lång tid. Men om allt går bra kan gruvan ge jobb åt några  hundra personer. Ökande automatisering gör dock att allt färre anställda behövs. Att allt fler prospekterare söker sig till Sverige nu – den så kallade gruvboomen- beror bland annat på att gruvföretagen får behålla nästan hela vinsten- endast 0,5 promille går till staten och 1,5 promille till markägaren.  Gruvbolagen är befriade från deponiskatt. Och nödvändig infrastruktur bekostas av staten- liksom ofta uppstädning och täckning efteråt. Finland och Sverige rankas som världens mest lönsamma länder för gruvföretag att arbeta i.

”Återvinn mer av metaller som redan grävts upp” kan Nils Johanssons budskap sammanfattas med. Nils är forskare i industriell ekonomi vid Linköpings universitet. De mest rikhaltiga och mest lättåtkomliga malmerna har redan grävts upp och alltmer av metallerna finns i bruk eller ”i garderoben” eller i ”soptippar”. Störst och mest intressanta är slagghögarna och industrisoptipparna, men exempelvis mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning innehåller också  betydande mängder värdefulla metaller.

Seminarierna arrangerades av Aktion Rädda Vattern (ARV) med Johan Elwing I täten, Naturskyddsföreningen med Helena hillar och Claes Hellsten vid rodret men också av flera andra föreningar och ideella enskilda. UR, Utbildningsradioon, hade ett filmteam med fem stora filmkameror utspridda i salen. Inspelningarna ska sändas I Kunskapskanalen.

Olle Holmstrand, professor emeritus i hydrogeology från Göteborg, beskrev hur Tasmet Metal AB har tänkt sig att bryta och bearbeta malmen vid Norra Kärr. Man skulle göra ett trattformigt dagbrott till 120 meters djup, 700 meter i diameter. Intill skulle man göra ett fabriksområde med en stenkross och lakningsprocess, och vidare en 160 hektar stor slammdamm för restprodukten. Vattnet därifrån skulle rinna over i en mindre damm för att klarna innan det rinner ner till Vattern. Gruvområdet skulle allt som allt täcka 300 hektar om brytningen pågick i 20 år, och 550 ha om brytningen fortsätter  ytterligare 20  år. Men vad skulle man göra med det uran och andra metaller som finns i berget- det tiger företaget om, och om mycket annat.

Eva-Lotta Thunqvist, forskare vid KTH på säkerhetsfrågor kring dammar, berättade om dammbyggen och katastrofer. Varje år inträffar i genomsnitt två allvarliga dammbristningar någonstans I världen. I vår närhet i tid och rum var det till exempel Aitik vid Jokkmokk år 2000 och Talvivaara år 2012, som drabbades. Inte på grund av teknisk oskickighet utan på grund av sparsamhet från företagets sida. Alltför klena dammar och otillräcklig bevakning.

Rolf Hallberg, professor emeritus i mikrobiell geokemi, belyste vansinnet med planerna på att utvinna metangas ur alunskiffer på Vätterns botten, i själva Motalaviken. Alunskiffer kallas ofta ”naturens sophög” då den innehåller en massa giftiga metaller. Man skulle inte kunna utvinna metangas ur alunskiffer utan att förorena vattnet. Ändå har ett bolag fått koncession för att provborra i viken, vilket tydligt pekar på behovet av att i grunden ompröva minerallagen och beslutsprocessen.

”Man måste välja!” avslutade Eva-Lotta Thunqvist. ”Gruva ELLER vattentäkt”. Det går inte att ha en stor vattentäkt nedströms en miljöfarlig gruva eller med gasutvinning ur alunskiffer i sjöbottnen. Både den kommentaren och många andra utlöste applåder även vid fredagsseminariet då majoriteten av auditoriet var arbetande tjänstemän och politiker, och seminariet var en saklig vetenskaplig informationsdag. Ute I foajén var det mingel till kaffe, bullar och friskt Vätternvatten.